Känslan hänger sig kvar...

Borde kämpa med grupparbetets rapport, eller rättare sagt med min del av rapporten.

Vi ska faktiskt träffas redan kl 09:00 i morgon... så jag borde vara klar nu tycker jag. Jag har i och för sig lagt fram allt som skall fotas till designrapporten så det är bara för mig att trycka på avtryckaren så är jag i princip klar. Nja förutom att bilderna skall redigeras och förminskas. Text till bilderna skall skrivas och beskrivning av slutdesignens resultat av den multimediala fjärrkontrollen.

Men innan jag gör det måste jag bara få berätta om ett möte som jag hade i dag. Ett spontanmöte som jag sprang på i en affär i dag på min rast under mitt arbetspass.

Jag har inte hunnit få i mig någon lunch och känner hur energin sviker mig. För att orka hålla humöret uppe med nästa goa gumma som jag ska besök, bestämde jag mig för att köpa en snickers... ja ni vet den klassiska repliken i reklamen.."när det kurrar i magen..."

Jag slinker in i affären och rusar förbi en gång...stannar till...tänker till...
Men va inte det där...jo det måste ha varit... och backar bakåt...
Jag går fram till kvinnan som jag känner igen så väl...

- Britt-Marie? frågar jag henne.

- Jo men visst är det jag, säger hon och skiner upp.

- Kommer du ihåg mig? frågar jag henne.

- Ja men det är klart jag gör Pia, säger hon.
Sen kramas vi, det va en riktigt varm kram jag fick.

Hon var under en längre tid rektor och kollega på den skolan som jag jobbade på då.
Hon var min chef och kollega, vi höll idrottslektionerna ihop, drev projekt i olika slag för att få en fin, inspirerande och aktiv skolgård. Hon och jag hade ett bra samarbete. Jag kommer såväl ihåg när vi firade hennes 60 årsdag det känns som i går. Hon berättade i dag att hon hade fyllt 75 år. Herregud det är 15 år och hon såg bra mkt yngre ut.

Jag kände att jag hade kunnat stå och pratat med henne i timmar men var tvungen att avbryta vårat hastiga men så underbara möte.

Vi kramar om varandra och jag säger till henne.
- Du det var himlans skoj att se dig, ja jag blir faktiskt riktigt rörd, och känner hur det bränner till bakom ögonlocken.
Jag ser på henne att hon ser hur jag blinkar för att inte fälla en tår.
Varför blir man så känslig?

Jag menar det var ett trevligt och glatt möte, inte ska man fälla en tår då?

Kände att jag hade saknat den människan så fruktansvärt mycket, för så genuint varma och karismatiska som hon är få förunnat att vara.

Jag är i alla fall glad att jag fick jobba med henne i ett par år och att jag fick ha henne som chef under den perioden. Hon har under min karriär varit en förebild på många sätt, även när jag var chef tänkte jag...hur skulle Britt-Marie ha gjort här?

Det händer lite nu och då att jag plockar fram betyget hon skrev om mig innan hon gick i pension. När jag läser det hon har skrivit har jag många gånger tänkt att jag skulle söka upp henne för att höra hur hon har det.

Nu vet jag hur hon har det, och hon har det så bra.

Och känner fortfarande hennes värme inom mig....